Lärare, barn och framtiden

Sedan min första dag av min första VFU-period har det varit svårt för mig att förstå den svenska skolan. Jag var van vid auktoritära lärare som kunde bestämma mer eller mindre allt över elevers liv. Det som var avgörande var att förstå vad de förväntade sig. Det som förbryllade mig mest i de svenska skolorna som jag har varit i var bristen av lärarledda lektioner och gemensamma genomgångar. I klassrummen fanns ingen kateder och lärare pratade med elever bara för att ge instruktioner om hur dagen såg ut. Ja, för varje dag var annorlunda och eleverna visste inte vad som skulle hända när de kom in i klassen. Rutinen, mina skolors grund, saknades för det mesta i Sverige.

I boken ”Lärare som ledare: I och utanför klassrummet” nämner man tre olika undervisningsformer (helklass, individuellt arbete och grupparbete) men i de svenska skolorna reducerades allt till ett enda: eget arbete. Förväntningar och mål verkade också vara låga, lägre än vad jag var van vid. Är det här rätt vägen för skolan? Gör vi nytta för våra elever genom att sänka kunskapsnivån jämfört med andra länder? I ”Uppdrag Lärare: antologi om status, yrkesskicklighet och framtidsdrömmar” står det att höga förväntningar är ett sätt att visa respekt för sina elever. Jag tolkar detta som att en lärare inte ska förenkla stoffet för mycket utan hitta en väg för att barnet ska lära så mycket hen bara kan. Kommande arbetsgivare kommer att förvänta sig det bästa från de anställda hen har. Varför gör man inte det i skolan då? Är det inte så att vi lurar våra barn och oss själva genom att minska kunskapsinnehållet och förväntningarna?

 

Vi lever i nuet och det är svårt för oss att förutse hur framtiden kommer att se ut. Hur kan vi då förbereda våra elever inför den? Vi måste hitta en balans mellan det som är viktigt nu och deras okända framtid. Vilken roll har kunskapen då? Ska lärare ansvara för ordning och social samvaro och inte bry sig att förmedla ämnesinnehållet? Hur kan de kunna skilja mellan sanning och lögner? Jag skulle vilja bli en sorts lärare som inte förlitar sig på rutinartade uppgifter och skapa tråkiga skoldagar (vilket är det som jag oftast har upplevt i mina skolor och i de svenska). Jag hoppas bli den läraren som elever kommer att minnas för att hen verkligen har gett något viktigt till dem. Manzoni, en känd italiensk poet, skrev ”Ai posteri l’ardua sentenza”. Vi kan bara vänta och se om det som vi gör är det rätta för DEM!

Rätten till en likvärdig utbildning

Mitt blogginlägg handlar om som det framgår av rubriken; rätten till en likvärdig utbildning. I styrdokumenten framhålls vikten av en skola för alla, en likvärdig utbildning och att utgångspunkten alltid ska vara barnets bästa. Hur ser det ut i verkligheten? Mycket är bra inom skolan men det finns skräckexempel, där skolan inte lever upp till styrdokumenten. De som drabbas är som det framgår i boken Ingen familj är en ö och i Kenth Hedevågs föreläsning, elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). 

Kenth Hedevåg delade med sig mycket matnyttigt om varför ett stort antal svenska barn och tonåringar har lång ogiltig frånvaro. Jag instämmer i Kenths kritik av benämningarna hemmasittare, drop-outs, skolkare, skolvägrare och skolmotstånd etc. Om en kollega är hemma på grund av utbrändhet, varför kallar vi inte hen för hemmasittare? Han menar att vi inte ska lägga skulden på eleverna. Vi måste identifiera orsakerna till frånvaron, elever med lång ogiltig frånvaro är inte en homogen grupp. Enligt Kenth är det i synnerhet en grupp som sticker ut och det är elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). 

I rapporten Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (2016) konstateras att faktorer som leder till ELOF inkluderar; oro, ångest, kränkningar, bristande kunskap och stöd till elever med NPF. Malin Gren Landell som är regeringens särskilda utredare som står bakom rapporten menar att en del elever stannar hemma för att ta hand om förälder med psykisk sjukdom eller som är i missbruk. Den ogiltiga frånvaron är livsfarligt i längden och kan få förödande konsekvenser menar Hedevåg. Över 13% av landets elever är obehöriga till gymnasiet, i vissa områden i storstäderna uppgår siffran till 40%. Kenth Hedevåg tar upp Autism – och aspergerförbundets medlemsundersökning som visar att över 50% av barn och tonåringar med autism inte når målen. Dessa siffror klingar inte rätt med skolans uppdrag och talet om rätten till en likvärdig utbildning. 

En misslyckad skolgång är många gånger en inkörsport till utslagning, kriminalitet och utanförskap. Har vi råd med permanent utanförskap? I sin föreläsning hänvisar Kenth Hedevåg till nationalekonomen Ingvar Nilsson som menar att varje person som hamnar i utanförskap kostar minst 15 miljoner kronor per år. En lyckad skolgång är den vaccination som samhället kan ge en individ mot framtida utslagning konstaterar Ann-Mari Ek från EY. 

Hur kan vi bidra till en likvärdig utbildning? Hur får vi bukt med ELOF?

Se med ett barns ögon

 

 

När jag såg Facebookklippet https://www.facebook.com/Creapills/videos/1464354016929281/ med barn och vuxna som härmar varandra, verkade det skojigt till en början. Sådär har jag många gånger gjort själv med mina barn, man provar olika grimaser och olika ansiktsuttryck där man lär barnen hur ett ansikte som är ledsen ser ut, hur ett glatt ansikte ser ut och till och med hur ett tokigt ansikte ser ut. Sen kommer de till flickan som lever med en funktionsnedsättning, barnen fortsätter att härma medan de vuxna slutar. Någonting tar emot och någonting känns fel. Man ska inte härma någon som är ”annorlunda” på det sättet. Jag förstår att det känns kränkande att härma någons funktionsnedsättning, men är det inte kränkande att INTE härma? Jag menar, skapar inte det ett medvetet utanförskap? Det är ju verkligen så att barn inte ser det som är ”annorlunda” eller olikheter som vi vuxna gör, eller i alla fall tills vi pekar ut dem.

 

Ingen familj är en öde ö är en bok som handlar om barns behov av extra stöd i vardagen, som av andra verkar bero på dålig uppfostran eller till och med otrygga relationer. I själva verket handlar det hela om okunskap. Ada och Alex får sitt första barn, My, en flicka som söker trygghet hos föräldrar som inte förstår varför My beter sig som hon gör. På andra håll får de höra att My är otrygg, att mamman är stressad.

 

Hur bygger vi upp ett samhälle och framför allt en skola, som tar hänsyn till dessa olikheter hos våra barn? I boken utbrister Alex: ”Jag blir galen på det här jävla dårhuset!” Hur kan vi som blivande lärare hjälpa våra elevers föräldrar som har barn med extra behov av stöd att använda sig av rätt verktyg för att även de barnen ska känna sig trygga i sig själva? Inte bara barnen, utan även föräldrarna. Att föräldrar möter personal och pedagoger som är kunniga och bemöter föräldrar med respekt och förståelse är en början. Vi vet att det här är en känslig fråga och att många föräldrar lever i förnekelse. För många blir uppvaknandet en sorg, en sorg över att ens barn inte är som alla andra.

 

    Diagnoser på modet

Om ett barn inte utvecklas som det borde, enligt alla normer, vems ska ta ansvar för det? Är det barnets eller skolans som bär ansvaret?  Svaret är nog mer komplext  än antingen eller.  Fler saker kan spela in. Hemmiljö,  relationer, fysiska tillstånd  och  att barn är olika och lär sig på olika sätt.

Enligt Tideman (2004) är fortfarande den förhärskande uppfattningen i skolan att problemet ligger hos barnet. Men hur skulle det bli om vi istället lägger problemet  på skolan? Måste det  förresten vara ett problem? Jag föredrar att kalla det en utmaning. En spännande möjlighet att uppnå någonting bra och samtidigt lära sig nya saker på kuppen. Tänk om det är skolans uppgift att anpassa undervisningen till varje elev. Jo det står så i läroplanen.

Om eleverna undervisas och det inte ger resultat bör man ändra på någonting, men det som fungerar behåller man förstås. I en inkluderande undervisning så kan man ändå variera undervisningen så att den når alla. Det är min fulla övertygelse att det finns alltid något sätt eller någon nivå där man kan mötas, elev och lärare, och sedan utgå därifrån. Det måste vara verkligt för barnet. Fantasifullhet och att prova olika vägar.

Det är de som är annorlunda som får en stämpel på sig. De passar inte in i normen utan de blir exkluderade och får en sorts klumpdiagnos som inte är vetenskapligt underbyggd. Neurologen Richard Saul skriver: ” Det finns inga hållbara vetenskapliga bevis för att ADHD existerar. Till och med i den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: `det finns inga laboratorietest som etablerats för att diagnosticera ADHD” .  Istället går man på beteenden för att sätta en diagnos. Barnet får sedan äta amfetaminliknande ”medicin” för en ”sjukdom” som kanske inte ens existerar. 

Om skolan ska göra det lätt för sig så lägger man problemet på barnet. En diagnos för att barnet är okoncentrerat är ett exempel på detta. Jag hade föredragit att en kunnig läkare (eller lärare, näringsterapeut mm.) lokaliserar orsaken till tillståndet. Det kan bero på både sociala och fysiska tillstånd.

Min slutsats är att skolan låtit sig luras och invaggas i en falsk trygghet. Felet ligger inte hos oss pedagoger utan det är barnet som är fel och diagnosen bekräftar det.  Om vi i skolan ser det som en utmaning att på didaktisk och pedagogisk väg hantera de här barnen så är det vi som ror skutan. Det skulle även uppgradera läraryrket, tror jag.

Källor:

Saul, Richard (2014). ADHD does not exist. Hämtat från http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613

 Wille´n-Lundgren, Berit  (2010). Specialpedagogik som berör och stör i lärarutbildningen. En studie utifrån ett erkännande dialektiskt perspektiv. Hämtat från Elmeroth, Elisabeth (red) (2012). Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete. Lund: Studentlitteratur.

De som inte förstår

Efter att ha sett den korta filmen från Facebook där barn och vuxna sitter bredvid varandra och ska härma olika grimaser fick jag en klump i magen. Se filmen här: https://www.facebook.com/Creapills/videos/1464354016929281/

Barnen hade inga problem att härma, men de vuxna… De sitter fundersamt och vet inte hur de ska kunna härma minen. Jag bara föreställer mig att de funderar över hur de ska kunna härma någon som inte är normal. Det kan låta hårt eller konstigt att säga så, men faktum är att jag tror många vuxna inte vet hur man ska förhålla sig till en person som är annorlunda från en själv. Barn däremot är mer öppna och har inte ”lärt sig” att diskriminera på samma sätt, vilket är vad jag anser att detta handlar om.

I boken Ingen familj är en ö (Wikström, 2014) så är flickan My en person som skiljer sig från mängden. Hon, och hennes familj, bemöts av många med blickar och prat som skvallrar om att folk inte uppskattar deras beteende. Många har även synpunkter på att det handlar om dålig uppfostran. Problemet är att det inte bara rör sig om folk i allmänhet, utan även personal i skola och förskola. De vet inte hur de ska handskas med My och det sätt hon är på. Agerandet och pratet bakom ryggen är något som My själv också uppfattar och hon känner att hon inte är välkommen.

En förälders maktlöshet då man blir bemött av personal som egentligen både ska kunna och vara utbildad för att handskas med personer av Mys slag måste vara otroligt kränkande. Problemet är att som förälder, eller person som inte är påläst också för den delen, väldigt snabbt drar förhastade slutsatser baserat på ett kort möte. I alla fall har jag själv gjort det, säkert har jag kastat en blick också för den delen. Men jag börjar närma mig att tillhöra dem som är lite mer pålästa, vilket jag måste vara i mitt kommande yrke som lärare.

Dit jag vill komma är att barn är ofta mer öppna och inte lika fördomsfulla medan vi vuxna ofta är präglade av de normer som råder. Vi som arbetar med människor måste lära oss att handskas med individens olikheter och i skolan har vi både lagar och styrdokument att förhålla oss till. Trots detta tror inte jag att skolmiljön på många håll är så öppen och accepterande som den bör vara. Det vore kanske naivt att tro det då skolan många gånger speglar samhället istället för att lägga grunden till förändring.

Vad tror ni om den idén, och hur ska vi kunna förändra detta då vi ser? Tänk nu också på att det inte är så enkelt som att komma och vifta med några dokument utan att det handlar om strukturer som ska förändras.

Gestaltning Södertälje/Nynäshamn

Seriestripp av Ahmed Mohamed Sirad, Anna Samuelsson & Rita Sayegh

Gestaltning - Nyköping

Seriestrip av Rebecca Hultman, Annie Lind och Mårten Fredriksson.