Sedan min första dag av min första
VFU-period har det varit svårt för mig att förstå den svenska skolan. Jag var
van vid auktoritära lärare som kunde bestämma mer eller mindre allt över
elevers liv. Det som var avgörande var att förstå vad de förväntade sig. Det
som förbryllade mig mest i de svenska skolorna som jag har varit i var bristen
av lärarledda lektioner och gemensamma genomgångar. I klassrummen fanns ingen
kateder och lärare pratade med elever bara för att ge instruktioner om hur
dagen såg ut. Ja, för varje dag var annorlunda och eleverna visste inte vad som
skulle hända när de kom in i klassen. Rutinen, mina skolors grund, saknades för
det mesta i Sverige.
I boken ”Lärare som ledare: I och utanför
klassrummet” nämner man tre olika undervisningsformer (helklass, individuellt
arbete och grupparbete) men i de svenska skolorna reducerades allt till ett
enda: eget arbete. Förväntningar och mål verkade också vara låga, lägre än vad
jag var van vid. Är det här rätt vägen för skolan? Gör vi nytta för våra elever
genom att sänka kunskapsnivån jämfört med andra länder? I ”Uppdrag Lärare:
antologi om status, yrkesskicklighet och framtidsdrömmar” står det att höga
förväntningar är ett sätt att visa respekt för sina elever. Jag tolkar detta
som att en lärare inte ska förenkla stoffet för mycket utan hitta en väg för
att barnet ska lära så mycket hen bara kan. Kommande arbetsgivare kommer att
förvänta sig det bästa från de anställda hen har. Varför gör man inte det i
skolan då? Är det inte så att vi lurar våra barn och oss själva genom att minska
kunskapsinnehållet och förväntningarna?
Vi lever i nuet och det är svårt för oss
att förutse hur framtiden kommer att se ut. Hur kan vi då förbereda våra elever
inför den? Vi måste hitta en balans mellan det som är viktigt nu och deras
okända framtid. Vilken roll har kunskapen då? Ska lärare ansvara för ordning
och social samvaro och inte bry sig att förmedla ämnesinnehållet? Hur kan de
kunna skilja mellan sanning och lögner? Jag skulle vilja bli en sorts lärare
som inte förlitar sig på rutinartade uppgifter och skapa tråkiga skoldagar (vilket
är det som jag oftast har upplevt i mina skolor och i de svenska). Jag hoppas
bli den läraren som elever kommer att minnas för att hen verkligen har gett
något viktigt till dem. Manzoni, en känd italiensk poet, skrev ”Ai posteri
l’ardua sentenza”. Vi kan bara vänta och se om det som vi gör är det rätta för
DEM!
