Rätten till en likvärdig utbildning

Mitt blogginlägg handlar om som det framgår av rubriken; rätten till en likvärdig utbildning. I styrdokumenten framhålls vikten av en skola för alla, en likvärdig utbildning och att utgångspunkten alltid ska vara barnets bästa. Hur ser det ut i verkligheten? Mycket är bra inom skolan men det finns skräckexempel, där skolan inte lever upp till styrdokumenten. De som drabbas är som det framgår i boken Ingen familj är en ö och i Kenth Hedevågs föreläsning, elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). 

Kenth Hedevåg delade med sig mycket matnyttigt om varför ett stort antal svenska barn och tonåringar har lång ogiltig frånvaro. Jag instämmer i Kenths kritik av benämningarna hemmasittare, drop-outs, skolkare, skolvägrare och skolmotstånd etc. Om en kollega är hemma på grund av utbrändhet, varför kallar vi inte hen för hemmasittare? Han menar att vi inte ska lägga skulden på eleverna. Vi måste identifiera orsakerna till frånvaron, elever med lång ogiltig frånvaro är inte en homogen grupp. Enligt Kenth är det i synnerhet en grupp som sticker ut och det är elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). 

I rapporten Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (2016) konstateras att faktorer som leder till ELOF inkluderar; oro, ångest, kränkningar, bristande kunskap och stöd till elever med NPF. Malin Gren Landell som är regeringens särskilda utredare som står bakom rapporten menar att en del elever stannar hemma för att ta hand om förälder med psykisk sjukdom eller som är i missbruk. Den ogiltiga frånvaron är livsfarligt i längden och kan få förödande konsekvenser menar Hedevåg. Över 13% av landets elever är obehöriga till gymnasiet, i vissa områden i storstäderna uppgår siffran till 40%. Kenth Hedevåg tar upp Autism – och aspergerförbundets medlemsundersökning som visar att över 50% av barn och tonåringar med autism inte når målen. Dessa siffror klingar inte rätt med skolans uppdrag och talet om rätten till en likvärdig utbildning. 

En misslyckad skolgång är många gånger en inkörsport till utslagning, kriminalitet och utanförskap. Har vi råd med permanent utanförskap? I sin föreläsning hänvisar Kenth Hedevåg till nationalekonomen Ingvar Nilsson som menar att varje person som hamnar i utanförskap kostar minst 15 miljoner kronor per år. En lyckad skolgång är den vaccination som samhället kan ge en individ mot framtida utslagning konstaterar Ann-Mari Ek från EY. 

Hur kan vi bidra till en likvärdig utbildning? Hur får vi bukt med ELOF?

Se med ett barns ögon

 

 

När jag såg Facebookklippet https://www.facebook.com/Creapills/videos/1464354016929281/ med barn och vuxna som härmar varandra, verkade det skojigt till en början. Sådär har jag många gånger gjort själv med mina barn, man provar olika grimaser och olika ansiktsuttryck där man lär barnen hur ett ansikte som är ledsen ser ut, hur ett glatt ansikte ser ut och till och med hur ett tokigt ansikte ser ut. Sen kommer de till flickan som lever med en funktionsnedsättning, barnen fortsätter att härma medan de vuxna slutar. Någonting tar emot och någonting känns fel. Man ska inte härma någon som är ”annorlunda” på det sättet. Jag förstår att det känns kränkande att härma någons funktionsnedsättning, men är det inte kränkande att INTE härma? Jag menar, skapar inte det ett medvetet utanförskap? Det är ju verkligen så att barn inte ser det som är ”annorlunda” eller olikheter som vi vuxna gör, eller i alla fall tills vi pekar ut dem.

 

Ingen familj är en öde ö är en bok som handlar om barns behov av extra stöd i vardagen, som av andra verkar bero på dålig uppfostran eller till och med otrygga relationer. I själva verket handlar det hela om okunskap. Ada och Alex får sitt första barn, My, en flicka som söker trygghet hos föräldrar som inte förstår varför My beter sig som hon gör. På andra håll får de höra att My är otrygg, att mamman är stressad.

 

Hur bygger vi upp ett samhälle och framför allt en skola, som tar hänsyn till dessa olikheter hos våra barn? I boken utbrister Alex: ”Jag blir galen på det här jävla dårhuset!” Hur kan vi som blivande lärare hjälpa våra elevers föräldrar som har barn med extra behov av stöd att använda sig av rätt verktyg för att även de barnen ska känna sig trygga i sig själva? Inte bara barnen, utan även föräldrarna. Att föräldrar möter personal och pedagoger som är kunniga och bemöter föräldrar med respekt och förståelse är en början. Vi vet att det här är en känslig fråga och att många föräldrar lever i förnekelse. För många blir uppvaknandet en sorg, en sorg över att ens barn inte är som alla andra.

 

    Diagnoser på modet

Om ett barn inte utvecklas som det borde, enligt alla normer, vems ska ta ansvar för det? Är det barnets eller skolans som bär ansvaret?  Svaret är nog mer komplext  än antingen eller.  Fler saker kan spela in. Hemmiljö,  relationer, fysiska tillstånd  och  att barn är olika och lär sig på olika sätt.

Enligt Tideman (2004) är fortfarande den förhärskande uppfattningen i skolan att problemet ligger hos barnet. Men hur skulle det bli om vi istället lägger problemet  på skolan? Måste det  förresten vara ett problem? Jag föredrar att kalla det en utmaning. En spännande möjlighet att uppnå någonting bra och samtidigt lära sig nya saker på kuppen. Tänk om det är skolans uppgift att anpassa undervisningen till varje elev. Jo det står så i läroplanen.

Om eleverna undervisas och det inte ger resultat bör man ändra på någonting, men det som fungerar behåller man förstås. I en inkluderande undervisning så kan man ändå variera undervisningen så att den når alla. Det är min fulla övertygelse att det finns alltid något sätt eller någon nivå där man kan mötas, elev och lärare, och sedan utgå därifrån. Det måste vara verkligt för barnet. Fantasifullhet och att prova olika vägar.

Det är de som är annorlunda som får en stämpel på sig. De passar inte in i normen utan de blir exkluderade och får en sorts klumpdiagnos som inte är vetenskapligt underbyggd. Neurologen Richard Saul skriver: ” Det finns inga hållbara vetenskapliga bevis för att ADHD existerar. Till och med i den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: `det finns inga laboratorietest som etablerats för att diagnosticera ADHD” .  Istället går man på beteenden för att sätta en diagnos. Barnet får sedan äta amfetaminliknande ”medicin” för en ”sjukdom” som kanske inte ens existerar. 

Om skolan ska göra det lätt för sig så lägger man problemet på barnet. En diagnos för att barnet är okoncentrerat är ett exempel på detta. Jag hade föredragit att en kunnig läkare (eller lärare, näringsterapeut mm.) lokaliserar orsaken till tillståndet. Det kan bero på både sociala och fysiska tillstånd.

Min slutsats är att skolan låtit sig luras och invaggas i en falsk trygghet. Felet ligger inte hos oss pedagoger utan det är barnet som är fel och diagnosen bekräftar det.  Om vi i skolan ser det som en utmaning att på didaktisk och pedagogisk väg hantera de här barnen så är det vi som ror skutan. Det skulle även uppgradera läraryrket, tror jag.

Källor:

Saul, Richard (2014). ADHD does not exist. Hämtat från http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613

 Wille´n-Lundgren, Berit  (2010). Specialpedagogik som berör och stör i lärarutbildningen. En studie utifrån ett erkännande dialektiskt perspektiv. Hämtat från Elmeroth, Elisabeth (red) (2012). Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete. Lund: Studentlitteratur.