Skolan ska arbeta normkritiskt, motverka diskriminering och arbeta med allas
lika värde. Lärare och skolledare ska föregå med ett gott exempel och arbeta
aktivt utifrån skolans lokala likabehandlingsplan, läroplan och skollag.
Lina Axelsson Kihlblom var rektor i Södertälje, en tätort där segregation
och kriminalitet fortfarande är tydlig. Tätorten som glömdes, där skoleleverna
förmodligen kände av samhällets svek. Varför skulle eleverna kämpa när
samhället inte gjorde det för dem? Lina fick Ronnaskolan på fötter, måluppfyllelsen
förbättrades markant och eleverna fick hopp. Jag inspireras av Lina och kan
inte låta bli att undra, om det inte är just människor utanför normen som
ligger henne lite extra varmt om hjärtat.
Lina är själv utanför normen. Hon spelade ett spel för att
bli accepterad, men i det verkliga livet kände hon att hon var någonting annat
än vad hennes yttre visade. Lina föddes som pojke. Hon berättade om detta i SVT
programmet Skavlan, se klippet nedan. Hennes engagemang i människan är
fantastisk, hon verkar verkligen arbeta utifrån ett normkritiskt
förhållningssätt. Kanske just på grund av hennes egen kamp. Hon vände upp och
ner på maktkampen, tänk vad snopna människor måste ha blivit när hon talade om
sitt liv i Skavlan. Och tänk vilken styrka hon förmedlade till de som befinner
sig utanför.
Den styrkan behöver plockas in i skolan. Skolledare behöver fundera över
likabehandlingsarbetet, eller kanske bör det heta olikabehandlingsarbetet? Det
handlar ju om att vi alla är olika men lika värda. Mattias Lundin (Normkritiska
perspektiv kap. 4) diskuterar bland annat heteronormativitet
där han problematiserar idealet heterosexualitet. Elever är
identitetssökare, de lyssnar, ser och funderar på hur de bör vara. Grundar
lärare och skolledning arbetet i skolan på att alla är lika värda bör de jobba
mot att bryta den normen. Det är inte bara en skyldighet skolan har, det är
också en rättighet för alla elever, inte bara de som är stöpta enligt normen.
Vad kul att du delat med dig av dina tankar och den här intervjun! Jag blev också mycket inspirerad av Linas sätt att vara med elever och personal samt hennes glädje och entusiasm som verkligen smittade av sig. Intervjun förklarar också varför hon arbetade så pass normkritiskt och det är mycket av hennes kloka tankar jag tar med mig.
SvaraRaderaElisabeth Elmeroth menar att vi delar in personer i kategorier och roller som skapas när individer grupperas och tillskrivs egenskaper som särskiljer och rangordnar. Människor handlar som de förväntas att handla, vilket upprätthåller dessa kategorier (2012, s.43). Kanske var det de som gjorde att eleverna på Ronnaskolan hade dåliga resultat? För att de förväntade sig ha det. Lina kom dit och började se individerna istället för kategorier. Hon började tillsammans med personalen tro, berömma och stötta elever och tillsammans med framgångsrika stödinsatser så lyckades de bryta dåliga mönster. Eleverna började framför allt tro på sig själva.
"Det handlar inte om hur lätt man har det i skolan, utan om viljan". Lina Axelsson Kilhblom (http://urskola.se/Produkter/190191-Rektorn-avskedet)
Jag håller med er, den här kvinnan är verkligen imponerande på många sätt!
SvaraRaderaLina säger i slutet av första UR filmen att om man verkligen vill något så går det. Vid flera tillfällen i samma film så ser man hur mycket tid Lina lägger på att lyfta eleverna genom att säga "det är klart att du kan" och liknande. Lina har ett driv som hon sprider både till personal och elever och jag tror att mycket handlar om att motivera både kollegor och elever och viktigt då är just viljan som Lina pratar om.
Ann-Christin Torpsten har i boken "Normkritiska perspektiv" skrivit ett kapitel om när man inte tillhör gruppen från början. Där presenterar hon en studie där elever med annat modersmål önskade bli accepterade som olika individer bland andra olika individer, men där de utifrån sin bakgrund och språk sorterades från klasskamrater med svenska som förstaspråk. Att ha utländsk bakgrund ansågs avvika från det normala och det här handlar nog mycket om det du skriver Elsa, att vi har en förmåga att dela in personer i olika kategorier och sen handlar människor som de förväntas handla, man finner sig i det och det rullar på som på rutin. Någon i filmen jag nämnde ovan upplevde skolan som ett fängelse vilket jag tolkar som att man finner sig i ett eventuellt utanförskap, motivationen finns inte och resultaten blir lidande.
Lina lyckades vända det här och som du skriver Rebecca så är Lina utanför normen och såg inte till kategorierna, hon såg individerna. Vi är alla olika men ska behandlas lika och det behöver nog många skolor jobba mer med, att kliva ut från normen och se till nuet och individen och handla därefter.
Spännande tankar, i intervjun från Skavlan fick man ju också lite bakgrund till varför hon arbetar som hon gör. Precis som Sandra och Elsa redan skrivit så fastnade även jag för hennes enorma engagemang för eleverna och hur tydlig hon var med att visa att hon trodde på att alla hade förmågan att lyckas. Modigt också och tacka ja till ett sådant jobb, många hade nog inte vågat det just pga. den enorma utmaningen både med skolans rykte men också elevernas resultat. Det positiva tänket och den kämpaglöden som hon har tror jag att många, både elever och lärare nog skulle behöva ta med sig in klassrummet. Jag fick bilden av att Lina var lika mån om att eleverna skulle tror på sig själva och sin förmåga, som att lärarna också skulle få bästa förutsättningarna för att få eleverna att lyckas.
SvaraRaderaNågot som jag också tänkte på när jag såg "Rektorn" var hur ofta hon var ute bland eleverna. Jag har inte upplevt, varken från min egen skolgång eller VFU att rektorerna visar sig så mycket ute bland varken elever eller lärare som Lina verkade göra. När jag gick i låg/mellanstadiet tänkte jag nog mer att rektorn mest satt inne på kontoret och pratade i telefon och bestämde olika saker ;). Rektorerna är självklart en lika viktig del av skolan som lärarna så att visa sig ute bland- och skapa en kontakt med eleverna på det sätt som Lina gjorde tror jag verkligen är jätteviktigt, både för bilden av skolan men också för eleverna som individer.
Kan man låta bli att vli annat än så otroligt imponerad och inspirerad av denna fantastiska människa..! Hon representerar ett positivit ledarskap på så många olika sätt och symboliserar verkligen hur en bra ledare kan göra en enorm skillnad. Jag tänker på vad Elmeroth skriver om att läraren ( i detta fall rektorn då) kan hjälpa eleverna att våga vara sig själva genom att själv våga vara det (Elmeroth, 2012, s. 16). Ibland vill vi förmedla budskapet om allas lika värde fast vi inte handlar efter det genom undermedvetna handlingar och då blir budskapet ofta det motsatta, här lever verkligen Lina till fullo ut sitt budskap på alla sätt och vis och når därför ut på ett otroligt stark sätt, så att hon kan förändra förutsättningarna för eleverna på en hel skola. Jag tänker att det är en djupt rotad instinkt i oss som gör att vi vill bli accepterade och få tillhöra gruppen, så djup att vi är beredda att kompromissa med oss själva för att uppnå denna acceptans. Men när vi får lov att vara oss själva och ändå bli accepterade, vilken otrolig styrka det är i det och vilka fantastiska möjligheter som blir synliggjorda.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaLinas ledarskap är föredömligt och inspirerande. Det är inte elevernas fel att en del skolor år efter år misslyckas med att leverera resultat. Alla ska få samma möjlighet att lyckas, elevers bakgrund eller socioekonomiska faktorer ska inte avgöra möjligheten till en framgångsrik skolgång. Jag är också inne på samma slutsatser som dig Rebecca; att en viktigt framgångsfaktorn i Linas ledarskap var hennes normkritiska perspektiv. En slentrianmässig förklaringsmodell till varför Ronnaskolan inte levererade bra resultat var att man hade för många nyanlända. Hennes rättesnöre var att tänkta nytt och inte fastna i gamla normer och etablerade sanningar. Hon kom in med en tydlig vision och kompetens om skolutvecklingsarbete samt en unik ledarskapsstil. Lina var överallt, var tillgänglig för både personal och elever. Med de spontana mellanmänskliga och relationskapande mötena i korridorerna byggde hon upp förtroendekapital vilket gynnade henne som ledare.
SvaraRaderaI Uppdrag lärare i avsnittet om auktoritet diskuterar Frelin bland annat hur man kan bygga förtroendebank genom de informella mötena. Hon exemplifierar det med Adrian som är mattelärare och vilka strategier han använde när en elev vägrade komma in på mattelektionen. Istället för att tvinga eleven ifråga in i klassrummet lät han hennes sitta kvar. Läraren bedömde att ingen skulle vinna på en den sådan konflikt. Istället satsade han på de informella mötena: ”att småprata med henne på rasterna i korridoren lite då och då om allt utom matte. Frågade hur hon mådde, berättade små historier, lyssnade, skrattade och gick. Visade sig mänsklig. Han tänkte sig att dessa informella små samtal var byggstenar i en förtroendefull relation med Lisa utanför ämnet, en relation som han hoppades skulle få henne att växa som människa och medborgare (Uppdrag lärare 2012, s.40)”
Åå vilket viktigt inlägg och ett bra sådant. En sådan som Lina skulle vi alla behöva i våra skolor, som verkligen brinner för att alla är lika viktiga. Jag vill vara en Lina.
SvaraRaderaPrecis som Theresia skriver här ovan som jag också la märke till var att hon som rektor var ute mycket bland eleverna. Precis som hon skrev också var utifrån mina egna erfarenheter då jag jobbar dagligen i en skola där rektorn inte är på plats alls. Vi är glada om hon besöker oss 1 gång i veckan. Om en rektor visar sitt engagemang för eleverna till eleverna så tror jag att eleverna visar sitt engagemang tillbaka. Precis som i inlägget, varför ska eleverna bry sig när inte samhället bryr sig om dem? De behöver en person som visar dem trygghet och någon som tror på dem. Får de det tror jag att de eleverna är dom som kommer gå längst. Våran rektor på skolan är aldrig ute bland eleverna. Hon har elevråd med dem 1 gång varannan månad, men annars inte alls. Eleverna känner inte ens sin rektor, är det så det ska vara? Jag tycker att rektorn som är så viktig för skolan måste bry sig om och visa hur mycket hen bryr sig om eleverna. För det är ju för dom vi gör detta? Visst att vi lärare ska ha det bra på vår arbetsplats, men för mig är det viktigare att eleverna har det bättre.
Eleverna behöver jobba med normkritik dagligen och vi som lärare behöver vara ett gott föredöme och låta eleverna göra det. Alla är olika och alla passar inte i alla grupper, vi behöver jobba med att få in alla i gruppen. Vi på vår skola är noga med att tex de nyanlända får vara med så mycket de kan i klassen, så att de blir en del av gruppen. Ju mer du får jobba utanför klassrum med en resurs ju sämre kommer du in i gruppen. Jag brukar oftast låta de eleverna som är olika få jobba tillsammans, för kanske det finns något som den ena tycker om hos den andra fast de inte vet om det? Alla behöver inte heller tycka om varandra, men alla ska respektera varandra oavsett olikheter.(Normkritiska perspektiv kap. 4) där Mattias Lundin pratar om heteronormativitet där han diskuterar sexualiteten. Precis som du nämner i inlägget är detta något som jag tycker är viktigt i dagens samhälle. Det ska vara öppet med att vara den du är idag. Oavsett vem du tycker om och vem du är. Barn söker sin identitet hela tiden och vi behöver vara öppna med allt.
Tack för alla kommentarer!
SvaraRaderaDet här med att tillhöra en grupp och vara accepterad för den man är är oerhört viktigt. Det kan dock lätt komma i skymundan tror jag när det individualistiska och egoistiska tänket tar över. Gruppen känns inte lika viktig. Men vi läser en del om Vygotskij och sociokulturella teorin, läroplanen uttrycker ett entreprenöriellt arbetssätt och relationer blir allt viktigare. Jag undrar hur dagens ungdomar kommer att se på sig själva och andra när de växer upp. Kommer de att vara egoistiska eller lyckas skolan även förmedla vikten i gruppen och det sociala?
Vilket fantastiskt, rörande och framför allt viktigt inslag, både intervjun hos Skavlan och ”Rektorerna” på UR! Man kan inte låta bli att bli fascinerad av denna kvinnas kämpaglöd och vilja att förändra.
SvaraRaderaJag vill citera det Lina säger hos Skavlan; ”Vi måste jobba med en normativ bredd så man kan vara den man vill vara.” Ja, låt alla elever vara den de vill vara för att kunna fokusera på det viktigaste i skolan, lära. Som många innan mig skrivit, representerar Lina ett föredömligt ledarskap där hon ser alla på skolan; eleverna, lärarna och övrig personal. Hon inte bara ser dem, hon går ut bland dem. I korridoren, i klassrummen, i personalrummet. Hon är inte bara en ”vanlig” rektor som sitter på sitt kontor och gör ”viktiga” saker.
Jag reagerade lite starkt på ”Rektorerna”. Jag vet inte om kaos är rätt ord att använda, men jag ställde mig frågan under seriens gång, hur man har kunnat tillåta det gå så långt? I ”Rektorerna” säger Lina att det har varit så i många år och ingen har gjort något åt det. En annan tanke och känsla hos mig var lite att jag skämdes en aning när jag sett klart alla tre delar. Fastän jag inte borde, det vet jag, men ändå. Jag är född och uppvuxen i Sverige, mina föräldrar kom hit i mitten på 70-talet från samma geografiska områden som många av eleverna på Ronnaskolan.
I Lgr11 s. 4 i Skolans uppdrag: ”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”
Varför känns det som att allt ansvar på fostran hamnade på lärarna och personalen? Hur känner ni kring det efter att ha sett samtliga tre avsnitt? Visserligen gick det bra till slut där många elever i åk 9 blev behöriga till gymnasiet.
/Rita