Efter att ha sett den korta filmen från Facebook där
barn och vuxna sitter bredvid varandra och ska härma olika grimaser fick jag en
klump i magen. Se filmen här: https://www.facebook.com/Creapills/videos/1464354016929281/
Barnen hade inga problem att härma, men de vuxna… De
sitter fundersamt och vet inte hur de ska kunna härma minen. Jag bara
föreställer mig att de funderar över hur de ska kunna härma någon som inte är
normal. Det kan låta hårt eller konstigt att säga så, men faktum är att jag
tror många vuxna inte vet hur man ska förhålla sig till en person som är
annorlunda från en själv. Barn däremot är mer öppna och har inte ”lärt sig” att
diskriminera på samma sätt, vilket är vad jag anser att detta handlar om.
I boken Ingen
familj är en ö (Wikström, 2014) så är flickan My en person som skiljer sig
från mängden. Hon, och hennes familj, bemöts av många med blickar och prat som
skvallrar om att folk inte uppskattar deras beteende. Många har även synpunkter
på att det handlar om dålig uppfostran. Problemet är att det inte bara rör sig
om folk i allmänhet, utan även personal i skola och förskola. De vet inte hur
de ska handskas med My och det sätt hon är på. Agerandet och pratet bakom
ryggen är något som My själv också uppfattar och hon känner att hon inte är
välkommen.
En förälders maktlöshet då man blir bemött av
personal som egentligen både ska kunna och vara utbildad för att handskas med
personer av Mys slag måste vara otroligt kränkande. Problemet är att som
förälder, eller person som inte är påläst också för den delen, väldigt snabbt drar
förhastade slutsatser baserat på ett kort möte. I alla fall har jag själv gjort
det, säkert har jag kastat en blick också för den delen. Men jag börjar närma
mig att tillhöra dem som är lite mer pålästa, vilket jag måste vara i mitt
kommande yrke som lärare.
Dit jag vill komma är att barn är ofta mer öppna och
inte lika fördomsfulla medan vi vuxna ofta är präglade av de normer som råder.
Vi som arbetar med människor måste lära oss att handskas med individens
olikheter och i skolan har vi både lagar och styrdokument att förhålla oss
till. Trots detta tror inte jag att skolmiljön på många håll är så öppen och accepterande
som den bör vara. Det vore kanske naivt att tro det då skolan många gånger
speglar samhället istället för att lägga grunden till förändring.
Vad tror ni om den idén, och hur ska vi kunna
förändra detta då vi ser? Tänk nu också på att det inte är så enkelt som att
komma och vifta med några dokument utan att det handlar om strukturer som ska
förändras.
Ja jag håller helt med om att barnen ofta är bättre på det här än vi och kanske är det en generationsfråga?!
SvaraRaderaDet är mycket som har hänt i skolan och både inkludering av "annorlunda" barn och accepterandet av dessa har utvecklats, upplever jag. Går man in i en klass idag så möter man väldigt många olika förutsättningar och jag tycker också att man möter en stor acceptans hos eleverna. De visar stor förståelse för att alla har olika förutsättningar.
Därför undrar jag ibland om vi "väcker den björn som sover" när vi presenterar olika saker för barnen. Det blir tydligt i ett flertal seriestrippar tycker jag. Varför presentera ett arbete kring "de olika könens värde" om det inte finns anledning att diskutera detta? Vi förmedlar ju, som så många kommenterat, inte bara de normer som råder utan samtidigt vad som är normbrytande. (Vaddå, kan olika kön ha olika värde?)
Så jag håller med dig, det handlar inte om att vifta med dokument, det handlar om att ha öppna ögon och öron för vad vi faktiskt förmedlar varje dag utan att för den delen bygga upp ett helt tema kring värdegrunden.
Hej Mårten, ett mycket intressant inlägg med många viktiga frågor.Jag upplevde att barnen i filmen inte var medvetna om flickans funktionshinder. Jag tänker att de vuxna medvetet väljer att inte härma flickan då de är medvetna om detta. Kanske är det så att det finns en osäkerhet hos de vuxna; att härma flickan innebär det en kränkning? Eller ser man på den funktionshindrade flickan som vilket barn som helst? Gör flickan medvetet en grimas eller inte? Barnen har inte denna osäkerhet då de som du skriver inte ser skillnaden mellan barnen alternativt inte reagerar på det.
SvaraRaderaHåller med dig i dina tankar om att kunskap är mycket viktigt när det kommer till barn med "problematik". ADHD exempelvis kan yttra sig på så många olika sätt och insatserna från skola kan inte vara lika för alla.
Spännande artiklar:
http://www.metro.se/artikel/till-alla-er-som-inte-har-adhd-xr
http://www.specialnest.se/liv-hem/nar-motorn-saknas-om-add
https://www.facebook.com/Adhd-coaching-213963871959944/
http://attention-riks.se/npf/adhd/
Ett problem som lyfts i boken Normkritiska perspektiv och UR föreläsningen med Lotta Björkman är att arbetet inte sker systematiskt. I några VFU diskussioner jag tagit del av har man gett exempel på hur man enbart arbetar med vissa normer (exempelvis kring funktionsnedsättningar) vid ett tillfälle. Detta kan även läsas på Skolverkets hemsida ( https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik/relationer-larande/bade-reflektion-och-handling-centralt-for-att-forandra-normer-1.248898). Även här kan man läsa om arbetet med normer och värderingar : https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.210040!/skapandeskola_del1.pdf&ved=0ahUKEwjF7fCK6OfTAhWhA5oKHa9jDjQQFgggMAI&usg=AFQjCNG3uUP60Kvn5M-8x_aX0oA-3si-Sw
Så svår fråga. Jag tror, precis som Mathilda skriver, att de vuxna inte vågar härma av rädsla för att kränka flickan. Det är bättre att inte härma flickans grimas än att riskera att kränka någon. I det här fallet blir det nästan tvärtom. På grund av de vuxnas tvekan att härma har flickan ser vi nu på det som att flickan faktiskt blir kränkt i alla fall. Vi sitter liksom fast i våra förlegade föreställningar om hur människor ska vara eller se ut att vi inte vet hur vi ska förhållas oss till de som inte passar in i vår bild. Det är tragiskt att det fortfarande är så att de som är annorlunda skrämmer oss så att vi inte ens vet hur vi ska bemöta dem.
SvaraRaderaJag tror det är viktigt att vi, som lite mer pålästa, vidgar våra vyer ytterligare. Att vi visar vägen genom att "våga" prata med någon som inte är som vi, att vi "vågar" behandla alla lika, att vi vågar att inte vända bort blicken utan istället bjuda på ett leende eller nick, som vi hade gjort med vem som helst annars. Förändring börjar alltid hos oss själva. Så våga förändring själv, det är första steget tror jag.
Barn ser inte olikheter förrän vi själva pekar ut dem. Fast det kanske endast är de priviligierade barnen som inte ser förrän någon berättar. Romer, invandrarbarn eller funktionshindrade barn märker snart att det finns skillnader i bemötandet de får, och andra barn lär sig snabbt av sina föräldrar eller andra vuxna att det är okej att behandla dessa grupper annorlunda.
SvaraRaderaAtt vi är pålästa och kunniga när vi i skolan möter barn som har olika funktionsnedsättningar eller neuropsykiatriska funktionshinder tror jag är a och o, men också att vi bemöter föräldrarna med vänlighet och respekt. Vi ska försöka göra mötet med barn och föräldrar så bra som möjligt och verka för barnets bästa.
Intressant ämne du tar upp, och jag håller med om det som ni har skrivit i kommentarerna att det kan handla om kränkningar. Det där med kränkningar kan vara så komplext, att det kan vara en kränkning att härma flickan men att det också kan vara en kränkning att inte göra det. Det finns så många olika sätt att kränka någon, och är man medveten om det kan det leda till att man inte vågar göra någonting.
SvaraRaderaJag har arbetat mycket med handikappade barn, både de som har fysiska handikapp och de som har mentala handikapp, de flesta barnen jag träffat på hade en kombination av dessa. Och vilka underbara, fantastiska barn. Jag tror aldrig jag har mött några barns som är så glada och klagar så lite som dessa barn, som hade all anledning i världen att klaga. Och de har lärt mig otroligt mycket, framförallt att inte döma någon efter hur de ser ut, hur pratar o.s.v.
På tal om hur barn reagerar när de möter barn med handikapp, så har jag ett exempel från mina barns förskola. Mina döttrar är fem och sex år och går tillsammans med en flicka som har en sällsynt diagnos. Och mina döttrar ser så mycket upp till den här flickan som får ha en egen. "fröken" och de vill lära sig teckenspråk så de kan prata med henne. Barnen ser det inte som att det är något "konstigt" med denna flickan utan de ser det som att hon kan saker som de vill lära sig. Jag hoppas att de kommer fortsätta att vara accepterande och inte dömande också i fortsättningen.
Fantastiskt att läraren funderat så mycket på barns delaktighet och lyckats skapa ett klimat och en kultur i klassrummet som fungerar för alla...
RaderaJag kunde faktiskt inte sagt det bättres själv, om att vuxna inte vet hur de ska förhålla sig till personer som är annorlunda. Det är egentligen konstigt i sig och lite skrämmande faktiskt. Det är från oss vuxna som barn med tiden lär sig att se olikheter. Från början är de mer som tomma blad och är mer öppna, som du skriver.
SvaraRaderaDetta är verkligen inte enkelt och skolmiljön är inte alltid accepterande. Det finns också väldigt många som jobbar inom skola som varken är pålästa eller har någon form av erfarenhet. Att öppet våga prata om olikheter och olika förutsättningar tror jag är viktigt. Vi måste försöka se barnets bästa genom att vara pålästa ha ett öppet förhållningssätt. Man måste förstå sin roll som lärare och bemöta föräldrar och elever med respekt.
Jag kan inte annat än att hålla med dig och personerna i kommentarerna att vuxna har svårt att veta hur det ska agera när de möter en person som på något sätt är annorlunda. I filmens fall kan man förutsätta att de vuxna inte vill kränka flickan men genom att inte göra grimasen för att hon är annorlunda blir istället en kränkning. Att de vuxna får tankar hur de bör agera i mötet med annorlunda människor betyder ju att nånstans på vägen till vuxna livet har samhället och dessa olika personer påverkat barns agerande i olika möten. Det kan vara svårt för personer att avväga hur man ska agera i möte med andra för i vissa situationer kan man inte agera på liknande sätt. Med det menar jag till exempel att förståelsen för saker och åldern kan ha betydelse.
SvaraRaderaAtt få kunskap både i och utanför skolan kan göra att man ser saker på ur olika vinklar som kan bidra till ett positivt bemötande.
Precis som du är inne på Josefin så upplever jag att barn med tiden lär sig se olikheter hos människor från oss vuxna. Och tyvärr upplever jag att det är mer förr än senare. Jag har alltför ofta hört barn uttrycka fördomsfulla "åsikter" om personer som ser ut eller agerar annorlunda och varje gång blir jag lika ställd; hur kan vuxna människor så medvetet förmedla sina småsinta fördomar till sina barn? Jag upplever även att My i Ingen familj är en ö utsätts för detta när hon aldrig blir bjuden på kalas eller exempelvis när Erik efter några år vänder sig bort från henne, trots att de varit goda vänner innan, och hennes andra vän, var det möjligtvis Oscar han hette, där föräldrarna aldrig bjuder in My till dem. Istället för att uppmuntra barnen till vänskap med någon som råkar vara annorlunda så verkar de motverka detta. Även om barn kanske märker att det finns dem som är annorlunda så har de den fantastiska egenskapen att de inte dömer och det är det vi borde ta fasta på. För visst är det intressant, att upptäcka varandras olikheter med ett öppet sinne!
SvaraRaderaJag håller också med förgående skrivare att vi har så mycket att lära utav de som lever med olika funktionshinder. De har så mycket styrkor att lära ut till oss och de skapar en fantstisk diversitet som man inte kan hitta någon annanstans, och jag känner att vi måste tro och arbeta för att det finns sätt att låta det här synsättet ta plats i skolan, inte bara för att ge barn med funktionshinder rätt till undervisning och utbildning utanför att det bara är så vi kan skapa och arbeta för ett bättre samhällsklimat, inte bara för dem, utan för oss alla.
Ja du Rita, vilken fråga du ställer längst ner i ditt inlägg! Jah får nästan börja med att skriva lite om vad vi vuxna tycker är normen gentemot de människor som tex är handikappade (synligt) och äldre människor. Något som jag alltid slås av, av mig själv är att att man alltid smilar lite mer närman går förbi en människa Tex i rullstol eller om man möter några gamlingar som går på stan, man tycker av någon anledning lite synd om dom. Vart kommer det ifrån lixom? Men ändå är de de man känner ofrivilligt nästan! Varför skulle det vara mer synd om dom människorna, de kan ju faktiskt vara så att de har ett mycket ''bättre''liv än en själv.. fattar du hur jag menar?
SvaraRaderaMen svaret på din fråga.. Att få ett ''helt'' accepterande samhälle, ett helt korrekt förhållningssätt i skolan som skall väga upp med läroplanens vackra ord i värdegrunden kommer nog bli riiiktigt svårt. Orden står ju där i läroplanen, tex: '' Ingen i skolan skall utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande ideentitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkanske behandling'' (Lgr11, s.7).
Jag tror en stor läsning på problemet kan vara att prata, diskutera och återigen diskutera med varandra och att gå till kärnan med dessa problem och fråga sig varför vissa saker är som de är.