Diagnoser på modet
Om ett barn inte utvecklas som det borde, enligt alla normer, vems ska ta ansvar för det? Är det barnets eller skolans som bär ansvaret? Svaret är nog mer komplext än antingen eller. Fler saker kan spela in. Hemmiljö, relationer, fysiska tillstånd och att barn är olika och lär sig på olika sätt.
Enligt Tideman (2004) är fortfarande den förhärskande
uppfattningen i skolan att problemet ligger hos barnet. Men hur skulle det bli
om vi istället lägger problemet på
skolan? Måste det förresten vara ett
problem? Jag föredrar att kalla det en utmaning. En spännande möjlighet att
uppnå någonting bra och samtidigt lära sig nya saker på kuppen. Tänk om det är skolans uppgift att anpassa
undervisningen till varje elev. Jo det står så i läroplanen.
Om eleverna undervisas och det inte ger resultat bör man
ändra på någonting, men det som fungerar behåller man förstås. I en
inkluderande undervisning så kan man ändå variera undervisningen så att den når
alla. Det är min fulla övertygelse att det finns alltid något sätt eller någon
nivå där man kan mötas, elev och lärare, och sedan utgå därifrån. Det måste vara
verkligt för barnet. Fantasifullhet och att prova olika vägar.
Det är de som är annorlunda som får en stämpel
på sig. De passar inte in i normen utan de
blir exkluderade och får en sorts klumpdiagnos som inte är vetenskapligt
underbyggd. Neurologen Richard Saul skriver: ” Det finns inga hållbara
vetenskapliga bevis för att ADHD existerar. Till och med i den uppmärksammade
psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: `det finns inga laboratorietest som
etablerats för att diagnosticera ADHD” .
Istället går man på beteenden för att sätta en diagnos. Barnet
får sedan äta amfetaminliknande ”medicin” för en ”sjukdom” som kanske inte ens existerar.
Om skolan ska göra det lätt för sig så lägger man problemet på barnet. En diagnos för att barnet är okoncentrerat är ett exempel på detta. Jag hade föredragit att en kunnig läkare (eller lärare, näringsterapeut mm.) lokaliserar orsaken till tillståndet. Det kan bero på både sociala och fysiska tillstånd.
Min slutsats är att skolan låtit sig luras och invaggas i en
falsk trygghet. Felet ligger inte hos oss pedagoger utan det är barnet som är fel och diagnosen bekräftar det. Om vi i skolan ser det som en utmaning att på
didaktisk och pedagogisk väg hantera de här barnen så är det vi som ror skutan.
Det skulle även uppgradera läraryrket, tror jag.
Källor:
Saul,
Richard (2014). ADHD does not exist. Hämtat
från http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613
Wille´n-Lundgren,
Berit (2010). Specialpedagogik som berör och stör i lärarutbildningen. En studie
utifrån ett erkännande dialektiskt perspektiv. Hämtat från Elmeroth,
Elisabeth (red) (2012). Normkritiska
perspektiv i skolans likabehandlingsarbete. Lund: Studentlitteratur.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJätteintressant inlägg och det är verkligen något vi lärare måste fundera mycket kring. Jag tror, som du skriver, att det är väldigt komplext och svårt att det bara är någon eller några som bär ansvaret. Det är nog, som du nämner, flera faktorer som spelar in och relationen mellan vårdnadshavare och lärare kommer nog spela en viktig roll i arbetet med elever som har en diagnos eller liknande. Under samverkansdagarna upp i Karlstad pratade exempelvis Birgitta Svensson om att det är vårdnadshavarna som bestämmer om deras barn skall få hjälpen från exempelvis socialtjänsten (Svensson. 2017). Därmed finner jag relationen lärare- vårdnadshavare extremt viktigt, för är inte relationen så god kommer detta bli en stor utmaning för läraren eftersom de då inte kan ta emot stöd eller liknande om vårdnadshavarna tackat nej. Så goda relationer är en enormt viktig faktor för att det skall fungera smidigt i såväl hemmet som i skolan, men självklart så spelar många andra faktorer också in.
SvaraRaderaSvensson, B. (2017). Socialtjänstens ansvar och verktyg- Samverkan i teori och praktik. Karlstads Universitet.
Intressant inlägg Ulla-Karin. Istället för att se det som att eleven besitter felen bör man kanske se hur saker i elevens omgivning kan skapa felen. Jag håller med Eek-Karlsson & Elmeroth som skriver att "Om vi stöter på problem för olika elevkategorier, behöver vi ha likvärdigheten som utgångspunkt för att finna lösningar." (Elmeroth, 2012:124). Detta kopplar jag till hur min LLU har anpassat klassrummet till sina elevers olika behov för att skapa en god klassrumsmiljö för alla. T.ex. så sitter en elev med diagnosen ADHD på en kontorsstol med hjul istället för på en vanlig stol. Detta för att eleven hade svårt att sitta still och ansåg själv att det var ett irritationsmoment som tog fokus från undervisningen. Det var en lång process att hitta ett sätt som passade eleven menade min LLU, pilatesboll istället för stol var ett av olika försök, men hon var bestämd i att hitta en lösning vilket hon tillslut gjorde. Eleven är placerad längst bak i klassrummets högra hörn (ifrån tavlan sett) med en golvskärm på sin högra sida som täcker klasskamraterna bredvid. Detta för att öka koncentrationen då eleven upplever sig få vara ifred men samtidigt ha koll och översikt över vad som sker i klassrummet. I klassrummets andra hörn sitter ytterligare en elev med golvskärm på sin vänstra sida, detta barn har ingen diagnos men upplever sig arbeta bättre och störa sina kamrater mindre genom denna typ av placering.
SvaraRaderaMin LLU lägger alltså tid och kraft åt att anpassa det som går att anpassa så att eleverna skall kunna prestera till sin fulla potential och det tycker jag är att "ha likvärdigheten som utgångspunkt för att finna lösningar.".
Tankeväckande inlägg. Enormt sorgligt att folk ser det som att det är barnets fel, och att problemet ligger hos dem. Som du säger, det finns verktyg för att bemöta dessa elever, och om de tillämpas på ett rätt sätt, så går det bra. Då finns inte problemet kvar. Så självklart har skolan ett jätte ansvar i frågan. Vi behöver resurser, kurser, fortbildningar för att bemöta dessa elever och kunna hjälpa dem. Jag tror också på det Amanda skriver, att goda relationer är A och O. Så man kan ha en öppen dialog och ha tillit till varandra, lita på att föräldern och läraren gör sitt bästa och barnets bästa.
SvaraRaderaI läroplanen står det att Skollagen (2010:800)säger att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden i skolan. Skolan ska även främja alla elevers utveckling och lärande, samt en livslång lust att lära. För att detta ska kunna gälla elever med ADHD, eller andra diagnoser, så behöver vi som lärare verktyg för att hantera dem. En elev med ADHD kommer inte kunna utveckla en livslång lust att lära om den ständigt blir felbemött! Då kommer skolan endast vara en plats för ångest.
// Jennifer Pavlovic
(Källa: Sverige. Skolverket (2015). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.)
Tack för ett intressant och viktigt inlägg! Jag håller med er att ett väl fungerande samarbete mellan skolan och föräldrar är förutsättning för barns lärande och utveckling. Och det står tydligt och klart i läroplanen att det är skolans ansvar att upprätthålla ett fungerande samarbete mellan skola och hem. Dessutom står det i läroplanen att skolan ska se till varje enskild individ, vilket inte är en enkel uppgift att genomföra eftersom vi är olika, har olika svårigheter, lär oss på olika sätt, etc. För att kunna klara dessa utmaningar behöver vi samarbeta med föräldrar, arbetslaget, rektorn, kurator, elever, etc. På detta sätt får lärare tillgång till andras kompetenser och erfarenheter vilket förbättrar lärarens förmåga att effektivt planera och genomföra en inkluderande och individanpassade undervisning där var och en får möjlighet att utvecklas.
SvaraRaderaAtt möta olikheter kräver tid som lärare inte har. Dessutom behövs kunskaper och enighet mellan de olika institutioner inblandade. I boken "Ingen familj är en ö" verkar det som mamman blir lättad av att få en diagnos.Ska det vara så? Ska man som förälder vara glad att få veta sånt? Kan skolan inte anpassa sin undervisning till allas behov och förutsättningar utan att "stämpla" dessa barn? ADHD är en omdiskuterad diagnos som inte skulle spela någon roll med tanke på den nuvarande läroplanen.
SvaraRaderaJag kan också tycka att man i skolan kan vara ganska snabb med att hitta "fel" på eleverna utan att göra någon större reflektion till varför vissa moment inte fungerar. Det är också något jag har märkt att jag tycker är en spännande och rolig utmaning. Jag dras ofta lite extra till de elever som "sticker ut" eller har "problem" och tycker det är väldigt stimulerande att hitta lösningar och förbättra situationen tillsammans med eleven.
SvaraRaderaEn sak som slog mig i skrivande stund är det här med stillasittande. Elever är mer eller mindre tvingade att sitta stilla under långa lektionstimmar och då är det inte konstigt att man blir okoncentrerad och rastlös emellanåt. På mitt jobb (som operatör inom industri) är vi stationerade på ett ställe, men vi har möjlighet att höja upp borden så att vi kan ställa oss upp. Vore inte det en idé i skolan? Om en elev känner att det kryper i rumpan o benen så kan man välja att stå upp.
Rastlöshet och koncentrationssvårigheter behöver inte betyda ADHD eller någon annan diagnos, vem kan inte tröttna på att bara sitta stilla?