Mitt blogginlägg handlar om som det framgår av rubriken; rätten till en likvärdig utbildning. I styrdokumenten framhålls vikten av en skola för alla, en likvärdig utbildning och att utgångspunkten alltid ska vara barnets bästa. Hur ser det ut i verkligheten? Mycket är bra inom skolan men det finns skräckexempel, där skolan inte lever upp till styrdokumenten. De som drabbas är som det framgår i boken Ingen familj är en ö och i Kenth Hedevågs föreläsning, elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
Kenth Hedevåg delade med sig mycket matnyttigt om varför ett stort antal svenska barn och tonåringar har lång ogiltig frånvaro. Jag instämmer i Kenths kritik av benämningarna hemmasittare, drop-outs, skolkare, skolvägrare och skolmotstånd etc. Om en kollega är hemma på grund av utbrändhet, varför kallar vi inte hen för hemmasittare? Han menar att vi inte ska lägga skulden på eleverna. Vi måste identifiera orsakerna till frånvaron, elever med lång ogiltig frånvaro är inte en homogen grupp. Enligt Kenth är det i synnerhet en grupp som sticker ut och det är elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
I rapporten Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (2016) konstateras att faktorer som leder till ELOF inkluderar; oro, ångest, kränkningar, bristande kunskap och stöd till elever med NPF. Malin Gren Landell som är regeringens särskilda utredare som står bakom rapporten menar att en del elever stannar hemma för att ta hand om förälder med psykisk sjukdom eller som är i missbruk. Den ogiltiga frånvaron är livsfarligt i längden och kan få förödande konsekvenser menar Hedevåg. Över 13% av landets elever är obehöriga till gymnasiet, i vissa områden i storstäderna uppgår siffran till 40%. Kenth Hedevåg tar upp Autism – och aspergerförbundets medlemsundersökning som visar att över 50% av barn och tonåringar med autism inte når målen. Dessa siffror klingar inte rätt med skolans uppdrag och talet om rätten till en likvärdig utbildning.
En misslyckad skolgång är många gånger en inkörsport till utslagning, kriminalitet och utanförskap. Har vi råd med permanent utanförskap? I sin föreläsning hänvisar Kenth Hedevåg till nationalekonomen Ingvar Nilsson som menar att varje person som hamnar i utanförskap kostar minst 15 miljoner kronor per år. En lyckad skolgång är den vaccination som samhället kan ge en individ mot framtida utslagning konstaterar Ann-Mari Ek från EY.
Hur kan vi bidra till en likvärdig utbildning? Hur får vi bukt med ELOF?
Precis som du påpekar i ditt blogginlägg så lägger många skolor skulden på eleverna eller föräldrarna när en elev har hög frånvaro. Men utifrån mina erfarenheter är det oftast i skolan problemet ligger. Jag känner en elev just nu som har en jättejobbig hemsituation och vill ofta inte gå hem, han brukar sitta kvar efter att han slutat och gå runt och prata med elever eller med lärare. Han är också först på skolan när vi lärare börjar jobbet. Lärarna har tagit tag i situationen och gjort en orosanmälan. Men när eleven inte vill eller kan komma till skolan och har hög frånvaro så tror jag att många lärare gör fel.
SvaraRaderaPrecis som det står i Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (2016, s.119) att syftet med registrering av frånvaro är att uppmärksamma den. För att vi lärare ska se om det finns ett mönster, hur hög frånvaron är och sedan ta reda på varför. Vi lärare kan inte komma ihåg allt med alla elever. Vi kanske har tre olika elevgrupper på en och samma dag, det är svårt att komma ihåg då vilka och hur ofta eleverna är frånvarande. Men många lärare som jag träffat använder dokumentationen av frånvaro som ett hot. “Fem minuter försenad, en prick!”. “om du missar en lektion till kommer du få F i kursen” utan att läraren försöker kolla upp varför frånvaron eller förseningarna är så många hos just den eleven.
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver Sara! Skulden läggs allt som oftast på eleverna eller föräldrarna vid hög frånvaro. Jag upplever att skolan sällan rannsakar sig själv för att se hur elevens situation i skolan med kunskap, kamrater osv ser ut. Visserligen har vi i Sverige skolplikt men jag anser att den plikten inte går att kräva av en 12-åring om vi i skolans värld inte kan stå för en trygg och harmonisk miljö. Alla problem behöver inte finnas på hemmaplan.
RaderaVidare upplever jag det precis som du skriver, att frånvarorapporteringen används som ett hot. Jag funderar också på hur elever, med ostadiga hemförhållanden, hanteras med dessa frånvarorapporteringar. Läraren å ena sidan måste rapportera, å andra sidan kanske eleven råkar än mer illa ut hemma eller upplever ett ännu sämre klimat genom rapporteringen som når målsman.
Jag tycker detta är ett mycket angeläget ämne. Det är så lätt att man klumpar ihop elever med problem och sätter en etikett på dem. Men det löser ju ingenting. Det skolan ser är symptomen på det verkliga problemet. Problemet för skolan är kanske att eleven inte vill gå till skolan, som ett exempel. Men för eleven är det någonting annat som är grundproblemet och som gör att han eller hon inte trivs i skolan. Det gäller att hitta elevens problem och lösa det, för då löser sig även resten.
SvaraRaderaAtt utgå ifrån elevens bästa och lyssna på eleven tror jag är viktigast av allt. Och arbeta tillsammans elev, föräldrar och skola för att förbättra situationen. Kommunikation kan lösa många svårigheter. När jag läste boken Ingen familj är en ö, tänkte jag på just bristen på kommunikation mellan skolan och föräldrarna. Skolan beslutade saker utan att föräldrarna eller My fick ens vara med och påverka besluten. De blev ju helt överkörda. Det finns mycket att lära av den boken.
Som du skriver i ditt inlägg så är det många elever som inte kommer till skolan pga olika anledningar, och ofta elever med NPF. Det är ett jättebekymmer! Så ska det inte vara! Som Hedevåg talar vidare om så talar han om en ”relationsbank”, att elev-lärare gör insättningar genom att skapa tillit till varandra och sedan när det är dags för uttagen, då kommer (förhoppningsvis) eleven till skolan. Det finns ett jättebra exempel i antologin; Uppdrag lärare, där Anneli Frelin berättar om läraren Adrian och eleven Lisa, som gör insättningar och uttag i ”förtroendebanken”.
SvaraRaderaAtt som lärare, se eleven, finnas till när som helst och bara kunna prata med eleven kan göra så att eleven faktiskt kommer till skolan/ på lektioner och inte känner sig så exkluderad. Många gånger handlar det om att eleven upplever att den är dålig i något ämne eller finner det ytterst meningslöst, då ska läraren finnas till och hjälpa eleven. Som Frelin skriver om Adrian, så träffade han Lisa i korridoren och pratade om vad som helst under en period. Rätt var det var så satt hon med på hans matematiklektioner och räknade. Allt går bara man vill, brukar jag säga.
De elever som inte kommer till skolan är nog betydligt svårare att hjälpa men möjligheten finns. Hemundervisning är ett bra alternativ om eleven inte vill/ kan kommer till skolan. Som du nämner i sista stycket, ”en lyckad skolgång är den vaccination som samhället kan ge en individ...”, så är det verkligen. Jag håller med dig och Ann-Mari Ek.
Vill börja med ett citat från Skolverkets hemsida
SvaraRadera”Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar.” https://www.skolverket.se/regelverk/mer-om-skolans-ansvar/likvardig-utbildning-i-grundskolan-1.218790
Boendeort eller socioekonomisk bakgrund ska inte avgöra kvaliteten på utbildningen. Vare sig en elev bor i Kiruna i norr eller i Malmö längst i söder är hen berättigad en utbildning av hög kvalitet med allt vad det innebär: en trygg skolgång med vuxna som ser eleven och dennes behov, vuxna i skolan som ger eleven ett reellt inflytande över sitt lärande och ett gott samarbete med hemmen för att skapa de bästa förutsättningarna för varje individ som går i skolan. Det här är en stor del av vårt uppdrag som lärare.
Det som My och hennes familj i Ingen familj är en ö skildrar ett tydligt exempel på vad som inte får hända, vad en elev och dennes familj inte får utsättas för. Det min fråga lyder om huruvida svedan och värken hade kunnat undvikas eller i alla fall minimeras om förskolan kontaktat och remitterat till BUP när My var liten och gick redan i förskolan? Borde det vara ett krav att personal som arbetar i förskola ha dokumenterade kunskaper om NPF och de vanligaste diagnoserna? Boken väckte många känslor och funderingar, och jag fick framför allt ett helt annat perspektiv. Hur ska man arbeta för att fånga upp de eleverna så att de och deras familjer kan få hjälpen de behöver utan att falla mellan stolar, som i Mys fall?
Nej Ahmed, vi har inte råd med permanent utanförskap och misslyckad skolgång, jag håller helt och hållet med dig i ditt blogginlägg. Vi måste agera här och nu och vi måste agera enhetligt i hela landet. Vi måste fånga upp dessa elever och ge dem och utrusta dem med det som de är berättigade till!
/Rita
Jättebra inlägg! Jag tror att skolan/lärarna vill att alla elever ska ha rätt till likvärdig utbildning. Vårat mål är ju självklart att alla elever ska klara målen och få det stöd som krävs. MEN tyvärr så är det nog lättare sagt än gjort. Nej vi har absolut inte råd med permanent utanförskap och måste därför göra vårat bästa för att minska den skalan. Jag hade en elev i min klass (när jag gick i skolan) som hade väldigt hög frånvaro och som helt enkelt hatade skolan. Det hade mycket att göra med att hon fick inte den hjälp hon behövde och hon kände sig totalt misslyckad och dum. Det känns så orättvist att hela hennes skolgång ska förstöras pga att våran lärare inte tog hennes svårigheter på allvar utan helt enkelt dumförklarade henne och hennes föräldrar. Jag känner att alla ska trivas i skolan och känna att skolan gör allt för att alla elever ska trivas och lyckas. Det gäller att hitta rätt sätt för rätt elev och som lärare att inte ge upp hoppet och kämpa för att eleverna ska få det stöd som krävs. Det var verkligen hemskt att läsa "ingen familj är en ö". Jag tror att vi tyvärr kommer få uppleva hemska fall under vårat framtida yrke och vara beredda på att göra vårat bästa.
SvaraRaderaJa, vi lärare måste verkligen göra vårt bästa för dessa elever som har svårigheter att ta sig till skolan, vilket skäl det än beror på. En svårighet som jag ser i detta är ju att eleverna med NPF ofta agerar på ett sånt sätt i klassrummet att läraren och kanske en stor del av klassen har svårt för dessa elever. Det kan vara så att läraren tänker att det är ganska skönt de dagar när en elev inte kommer till skolan. Det är självklart inte okej, men mänskligt att tänka så. Att ha känslan att man tycker det är skönt när eleven inte kommer och samtidigt göra sitt yttersta för att eleven ska komma blir motsägelsefullt och kanske svårt för läraren att klara av. För att klara det tror jag att det behövs mer kunskap och tidiga utredningar, som någon av er tidigare var inne på. Att läraren har förståelse för varje elev och elevens behov är högst relevant.
SvaraRadera