Ingen
familj är en öde ö är en bok som handlar om barns behov av
extra stöd i vardagen, som av andra verkar bero på dålig uppfostran eller till
och med otrygga relationer. I själva verket handlar det hela om okunskap. Ada
och Alex får sitt första barn, My, en flicka som söker trygghet hos föräldrar
som inte förstår varför My beter sig som hon gör. På andra håll får de höra att
My är otrygg, att mamman är stressad.
Hur bygger vi upp ett samhälle och framför allt en
skola, som tar hänsyn till dessa olikheter hos våra barn? I boken utbrister
Alex: ”Jag blir galen på det här jävla
dårhuset!” Hur kan vi som blivande lärare hjälpa våra elevers föräldrar som
har barn med extra behov av stöd att använda sig av rätt verktyg för att även
de barnen ska känna sig trygga i sig själva? Inte bara barnen, utan även
föräldrarna. Att föräldrar möter personal och pedagoger som är kunniga och
bemöter föräldrar med respekt och förståelse är en början. Vi vet att det här
är en känslig fråga och att många föräldrar lever i förnekelse. För många blir
uppvaknandet en sorg, en sorg över att ens barn inte är som alla andra.
Jag håller helt klart med dig om att klippet på Facebook till en början verkade väldigt skojigt, men precis som du vart jag lite ställd när flickan med funktionsnedsättningen kom upp… Jag blev faktiskt lite illa berörd när man såg hur de vuxna direkt slutade upp att härma flickan medan barnen glatt fortsatte. Just i en situation som denna ser jag inte att det är kränkande att härma flickan, man hade ju härmat alla andra barn som visats tidigare? ”Uppgiften” här var väl att härma alla? Som sagt kan jag förstå de vuxna på ett sätt, jag tror att många tänker att man ”gör narr” av flickan när man härmar henne men som sagt här var det väl meningen att man skulle härma? Jag tycker mig se en skillnad när man sitter och gör sådana här grimaser framför en skärm och där det är meningen att man ska göra det än en situation där man ute på stan börjar härma någon på ett retsamt sätt. Att ha en funktionsnedsättning gör inte en person mindre värd eller annorlunda, det är faktiskt en människa och en individ precis lika mycket som alla andra.
SvaraRaderaJag vill knyta an lite till din rubrik och det här med att ”se med ett barns ögon”. Som du säger så är det ganska uppenbart att barn inte ser eller uppfattar olikheter så som vi vuxna gör. Jag tror som Eva Amundsdotter säger i filmen https://www.youtube.com/watch?v=mkAnIidFz5E (som vi såg v.17) att det är viktigt att vi jobbar normkritiskt i skolan och ofta reflekterar över oss själva hur vi beter oss. För det som vi förmedlar är ju det som barnen tar efter. Om vi visar på att en funktionsnedsättning inte hör till det ”normala” så kommer det garanterat sätta sig hos barnen och ett medvetet utanförskap skapas.
Jag reagerade också väldigt starkt på Facebook filmen när jag fick upp den i mitt flöde. Precis som du skriver så fortsätter ju barnen att härma, de gör ingen skillnad på om den som gör grimaser har en funktionsnedsättning eller inte. De som gör skillnad och som tänker att någon är annorlunda är de vuxna. Det är en svår fråga du har, men så otroligt viktigt. Vi måste försöka skapa förståelse för människor med funktionsnedsättningar, men jag tror de flesta har alldeles för lite kunskap om det. Vi som lärare måste också tänka på hur vi beter och hur vi förmedlar normer eftersom vi ständigt befinner oss i normskapande aktiviteter (Elmeroth. 2012. d.14). Det är därför viktigt att vi tänker efter vad vi som lärare har för normer för att sedan försöka bryta dem. Vi behöver förmedla kunskap till våra elever för att de skall kunna bli goda medborgare, men jag tror mycket av kunskapen behöver nå vårdnadshavarna också för att hela samhället skall bli mer förstående. För även om vårdnadshavarna har ett barn med en funktionsnedsättning kan det vara svårt att ständigt höra att det är ens eget fel att barnet beter sig på ett visst sätt, även om de inte är deras uppfostran som gjort det utan det faktiskt handlar om en funktionsnedsättning. Så kunskap och förståelse är något vi måste förmedla.
SvaraRaderaDet här med positiv feedback tror jag kan gör all skillnad i världen för en familj med den typen av problematik som mys familj hade. De fick ju till slut en förskolelärare som gjorde förskoletiden till något bra. Hon var noga med att säga att My var en fin tjej, ge henne beröm och uppmuntra henne. My, som inte fått ta emot så många positiva kommentarer verkade ju växa oerhört av detta. Om vi som lärare skulle kunna närma oss barn med mest positiv feedback tror jag att både de och deras föräldrar blir lugnare.
SvaraRaderaVi hade en föreläsning en gång där föreläsaren berättade om en metod för att ge positiv och negativ feedback. man skulle tänka sig att varje gång barnet fick en positiv kommentar fick barnet en krona. Och varje gång barnet fick en tillsägelse tog man en krona från barnet. Jag tror det var så att för varje tillsägelse skulle man säga fem positiva saker. Man skulle vara försiktig med uttagen så att barnet inte går i konkurs.
Samhället sviker allt för ofta dessa barn och deras föräldrar. Föräldrar till barn i behov känner sig inte lyssnade på. Skolan brister många gånger att leva upp till sitt uppdrag. Föräldrar blir nedringda av skolan för att skolpersonal inte kan sköta sina jobb. Dessa föräldrars kamp för deras barn är på liv och död. När nedringningen fortsätter väljer en del att gå ner i tjänst vilket i sin tur är inkörsporten till ekonomisk sårbarhet och fattigdom. Vidare kan det ibland bli slitningar på äktenskapet som i Alex och Adas fall. Försök att föreställa er hur situationen kan bli för ensamstående.
SvaraRaderaVad är lösningen? Det finns inget enkelt svar eller quick fix. Det viktigaste är att arbeta för barnets bästa. Både skolan och hemmet ska samverka för att främja elevens utveckling och lyckad skolgång. Föräldrar är experter på deras barn och de skickar det bästa de har till skolan, vi bör vara lyhörda. Skolans uppgift är att vara ett stöd i föräldrars ansvar för barnens fostran och utveckling (Lgr, 2011, s. 9).